Var det bara bättre förr?
Min satsning när det kommer till träning är Lidingöloppet som går av stapeln om ungefär 3,5 veckor. Löpningen går sådär just nu och jag märker att prestationen varierar rätt så stort och långa pass måste det bli mer av, likaså intervaller samt backar och kuperad terräng. Sprang ett pass i förra veckan på sammanlagt 16 km där 5 km mitt i blev i kraftig kuperad terräng, det var ett bra pass fast lite långsamt kan tyckas. Jag måste få mer styrka i benen.
Just nu är det inte så lätt att få in bra träningspass under veckorna då det är mycket annat som händer i ens liv. Det är folk man ska träffa, saker man måste göra och andra tider att anpassa sig till. Mat ska ätas, jobb ska skötas, träning ska passas in och livet ska även kunna fyllas med annat. Nu börjar det även bli mörkt tidigare så icke upplysta banor måste tas tag i tidigare om dagen men man ska där också få in middag och annat. Det kan bli klurigt. Igår var en sådan dag.
Planen var intervallpass med min löparförening som jag inte deltagit med på månader. Dock skulle det bli dåligt med middag efter jobb, stressigt och springa med magen fylld så jag hoppade den och planerade om till löppass senare för en mer kuperad bana. Men det är kallt ute så istället för att cykla iväg planerade jag om att springa dit, men det hade redan börjat bli mörkt och där finns inga lysen så planerade om till intervallspass strax utanför hemmet. Dock är klockan trasig och dålig koll på exakta km distanser så blev en löprunda bort och backpass uppför en brant backe istället. Tempot dit var lite långsamt, betydligt sämre än jag trodde.. fick mig på lite ledsamt humör att det inte verkar ge något.
Väl där träffade jag på ett par grabbar vars kompis hade fått ett anfall och låg avsvimmad på marken, så jag hjälpte dem att se till honom, de kontaktade ambulans och jag hjälpte sedan (efter han piggnat till lite men verkade fortfarande dålig) att ta sig ner till väntande ambulans och fick iväg dem till sjukhus. Dagens goda gärning gjord! När jag blev ensam kvar igen så tog jag och letade upp mina hörlurar som försvann i allt virrvarr och började springa hemåt igen i mörkret. Lyckades öka tempot lite på vägen hem men fortfarande inte jättenöjd.
Bilden av mitt gamla jag och min prestation från mitt första Lidingölopp på 2:30 jagar mig och jag vill inget hellre än prestera lika gott nu som då. Men det kommer inte hända i en handvändning och inte med så pass lite träning som jag haft i år jämförelse med 2010. Finns nog många som jagas av sina forna jag och gör att ens personliga stämning på träningspassen kan bli rätt så deprimerande. Det är eggande och motiverande ett gott tag men kommer inte resultaten tror jag det är många som kan må sämre och kanske t.o.m ge upp. Men aldrig ge upp! Me and myself shall once again be forged into a super-being of epic proportion!
