Skam den som ger sig

Lördag morgon, snabb frukost, packa ihop det sista och sedan iväg från min polare i Södertälje och kör mot Åkersberga för mitt första Tjurrus. Hade min FM sändare så peppar upp mig med min inför tävling spellista! Works like a charm! Kör smidigt genom Stockholm och kommer sedan in till bilköerna i Åkersberga och köar mig långsamt fram mot en parkeringsplats. Kan nämnas att min inställning till loppet varit positiv men hela arrangemanget inte lika positivt. Har mailat dem flera gånger med frågor utan svar från dem. De lockar ut alla på ett lopp där man ska bli så skitig som möjligt men har begränsat med duschmöjligheter. Lite annat som fått mig att vara lite negativ till det men måste säga att själva loppet var toppen!

 

Väl på plats så är jag ute i god tid och kommer i perfekt timing för att se sista damgruppen springa iväg. De är peppade och när startskottet går springer de iväg över den åker man startar ifrån och försvinner iväg bortom hörnan.. eller nej, de börjar köa direkt.. hmmm, bra att veta, stopp direkt, check. Vänder om och går igenom området med tält, dusch och väskinlämning så man har koll på läget. I högtalarna ropar de ut att om 5 min beräknas årets vinnare i damgruppen komma i mål och det kan ju vara kul att se hur leriga de ser ut, vad man har att vänta sig. Förra året hade de den hårdaste banan hitintills och vinnaren i dam klassen kom in på 52 minuter. I år kom hon in 8-9 minuter senare än beräknat så bedömdes till ännu hårdare bana. Men hon såg inte så lerig ut så lite besviken blev man.. såg ju fram emot att bli redigt skitig.

 

 

Börjar göra mig iordning och ska lämna in väskan. Deras system var att packa ner väskan i större påsar de hade tillhanda men de var redan slut!! Hur då? De vet väl hur många anmälda de har till loppet? Aja, de slänge ut lite mindre vita påsar och avspärrningsband som jag använde och skapade en svartvit dammsugare (bakelse) och lite avspärrningsband och en jäkla massa siffror överallt som skulle vara mitt startnr. In med väskan, på med handskar och in mot startfållan. Lerig geggig startfålla där man med hjälp av Friskis & Svettis lyckades trycka ner sig och nästintill fastna i marken innan start. Slafs slafs och höga knän!

 

Startskottet går och alla springer iväg! Whooa! Nu bär det av! Som jag trodde, kö direkt. Smalt spår och många som vill fram. Obanad terräng och det är viktigt att ha koll på var man sätter fötterna så man inte stukar något. Tack o lov finns det gott om folk bakom som mer än gärna vill fram och gärna puttar sig framåt, hjälper verkligen alla att ha en trevlig tid. Vill man satsa på en PB på en helt ny bana så satsa på en tidigare startgrupp, det är jobbigt nog som det är! Iallafall, första biten är helt ok, det är rätt kuperat men går bra att springa. Vid 1 km kommer man fram till backen som de omnämnt mest av allt. Den branta, långa, hala backen där alla utan dobbar kan komma till att behöva krypa. Mer eller mindre.. det är bara denna backe de omnämnt om banan som besvärlig, inget annat. Med skor helt utan dobbar börjar jag leta banor upp och man zickzackar uppåt och letar gräsfläckar man kan springa på utan att halka. Det går långsamt, det är jobbigt men man småspringer uppåt. Långsamt går det men slutligen efter många minuter når man toppen av backen och man sätter fart nerför igen för lite "vanlig" obanad terräng. Hepp, det var ju inte så svårt.  

 

 Det går vidare och man springer snart förbi vätskedepån men just nu behövs inget. Springer vidare och det finns lite omkullvälta granar man får antingen krypa under eller klättra över. Kul! Lite hinder på vägen. glad att man hade handskar på sig så man kan ta tag i träna utan problem. Även praktiskt när folk inte trycker ner grenar utan för dem framför sig så de piskar sönder ansiktet när de åker tillbaka igen. Mmmm, skönt. Några meter fram så börjar det bli geggigt. Folk börjar dela på sig och letar lite olika vägar för att ta sig fram på bästa möjliga sätt. Det blir mer lerigt och man börjar vada i leran som stundtals täcker skorna, stundtals strax under knäet. Löpningen har försvunnit och det är mer långsamt vadning och klättring över stenar, lera, större rötter och annat. När man tror att man kommit förbi det leriga och kan börja springa igen.. väntar mer lera, djupare lera och lite mer vattenliknande sörjor. Löpningen försvinner helt och man börjar bli tung och blöt rätt igenom. Vid en 4 km gräns kan man börja springa igen och det övergår till en hel del klättrande uppför branta kullar där sten och mossa blir halt som f*n och man får ta sig långsamt uppåt, steg för steg för att inte halka ner igen och slå sig. Upp och ner, hoppa mellan stenar och blöt mark och ta sig sakta framåt och väldigt ofta hålla sig i träd och grenar för att inte ramla.  

 

Ett speficikt parti minns jag då folk letat sig runtom träsket och springer i ett av 6 olika gångar som skapats. Plötsligt inser jag att de vit/röda banden vi följt inte längre syns. Men man springer på, följer massan och någon minut senare ser jag återigen banden. Tittar bakåt och ser den tilltänkta banan tydligt markerad men inte en enda löpare som följer utan alla springer runtom för att undvika att bli blötare.. som om det spelar någon roll.

 

 

Banan fortsätter att omöjliggöra löpning eller så känns det som åtminstone. Mesta delen av tiden går åt att vada, gå och köa och inte alls springa.. som man kunde tänka sig att en löptävling kunde innehålla. Ofta blir det vattenhål där stegen tas försiktigt för att identifiera vad man har att trampa på. En gren, en stock, grundare vatten eller varför inte ett hål som gör att man går från att ha vatten i midjehöjd för att sedan ha den i brösthöjd och steget därefter i knähöjd. Mycket omväxlande och överraskande! Har själv svårt att veta var exakt vad som hände när på banan men kan väl säga att det mer eller mindre beskriver banan helt ok. Vid 6 km hade de satt upp en läktare som ett trapphinder som tog en upp en 2 m för att sedan sluta tvärt. Omväxlande hinder och när man landade fick ryggen en chock och den känner jag fortfarande av. Smidigheten själv gör en ståtlig landning platt på fötterna! Vänliga människor fanns det också. En tog sig tiden att inspektera mina skor och varna mig om att mina skosnören gått upp. Men det var lugnt, det var bara gräs och annat skit som stack ut. Såg faktiskt ut som jag hade 4 par skosnören som slungrade sig runt i en enorm härva på skorna.

 

När det började närma sig mål.. en 3 km innan så hade de preparerat ett kryphinder på någon decimeters höjd som tog en ner till diket.. ett långt dike på vad som helst mellan 300 till 800 m.. I have no clue men det tog tid. Det var kö och det gick långsamt framåt. Leran sträckte sig upp till brösthöjd och var grå/brun till färg, en fantastisk massa som kan likna en grå sås med lätt redning, inte för fast och inte för lös utan bara perfekt! Men det skapade gemenskap för folk, allra minst jag, kunde hålla käft utan utbrast både det ena och det andra. Tyckte exempelvis att det skapade en fantastisk gemenskapsanda för alla som kröp framåt då några enstaka försökte klättra fram högre upp på dikeskanten och alla buade och uppmanade funktionärer och åskådare att, på valfritt sätt, putta ner dem i gyttjan igen. Hehe, kul. Någon fick lite skit i munnen och använde fingrarna för att torka bort det... en reflex som helt undgott att hela armarna var täckta av lera så det gick inte direkt som han tänkt sig men det roade alla oss andra väldigt mycket.

 

När man väl kom upp ur leran så fortsatte banan en 2 km med lite mer lerig hinder och löpning på hal gyttja mitt på en åker och sedan slutligen kom man in i mål, betydligt lerigare än segraren i damklass.. osäker men misstänker de sprang en annan bana. De kom in från ett helt annat håll mot målet än vad vi gjorde. Får undersökas. Men kul var det! Ska nog prova på det återigen men testar nog Tjurruset i Karlstad nästa sommar. Min sluttid denna gång på 1 mil lera blev 1 timma och 24 minuter.

 

.

Nu väl hemma så försöker jag rengöra mina skor och kläder. Valde kläder jag sedan kunde slänga men blev övertalad om sentimentala skäl att spara min vita (!) tröja och byxorna så en eftermiddag senare har jag äntligen fått bort tillräckligt för att känna mig säker på att kunna köra dem i tvättmaskinen. Lyckades få badrummet översvämmat av en brunaktig vätska, hehe.. rätt överraskande, tyckte väl fötterna kändes lite blöta! Så oavsett vad folk säger, vill ni testa på detta nästa år, ta kläder som ni kan slänga efteråt.. det gör det hela så mycket enklare. Nu var det en tröja som jag använt samtliga tävlingar från start till Göteborgsvarvet detta året. Men nu ska den väl nästan ramas in, med lera, blodfläckar och allt.

 

 

Kan tipsa om att kolla youtube, folk slänger upp filmer på loppet så kan ni få en känsla på hur fantastiskt det är.