Skam den som ger sig

Skulle simmat igår. Blev inget av det. Somnade i soffan och sov en 2 timmar och vaknade sedan upp med redig huvudvärk och seg i kroppen. Ingen powernap där inte snarare tvärtom. Som någon dränerat en på kraft medan man drömde om.. jag vet inte.. simmande grävlingar i chilibeasås. Låter nog rätt.

 

Känner att man hamnat i någon form av svacka igen. Inte så att jag söker medlidande utan det är sånt som kommer alla som tränar. Av olika anledningar så sjunker man ner i någon dal och får kämpa sig uppåt igen. Det är mycket som händer just nu och träningen känns inte lika lockande. Tävlingarna och prestationen lockar och utan träning kommer den att utebli, det är jag fullt medveten om. Ändå kan man inte förmå sig att locka sig ut. Löprundorna känns inte lika inspirerande längre, sprungit dem så många gånger förr. Att ta sig iväg till en ny runda blir ett större projekt och det är inte alltid det hinns med.

 

Det som fått mig ut på sistone är mer träning med folk, så som pass med Coach K Runners och vänner man dragit iväg och tränat med. Den mer sociala träningspasset och som jag tänkte jag skulle ha mer av denna sommaren. Får ta tag i det igen och se om man kan få mer pass med folk. Redan planer på framtida pass med vänner. Ska springa Kullaleden igen tänkte jag med min polare om några helger framöver och det blir FYS-pass igen där jag lyckats dra med vänner att träna.

 

Nej, helt enkelt ta ett steg tillbaka och se om det är något jag behöver fixa eller bara ride-the-wave. Svackor kommer alltid och man tar sig igenom dem. Får se det positiva. Kanske är det något som man känner att man behöver fixa och kan ta sig tiden att faktiskt göra det. Kommer man ut starkare och kan köra på mer därefter. Aldrig fastna med fötterna i dyn. Se över situationen, asfaltera skiten och fortsätt framåt!