Skam den som ger sig

 

 

 

 

Alltså.. skaffa inte skador. De är inte vackra att titta på och de är inte ett dugg roliga. Man kan inte kela med dem, man har ingen nytta av dem och de kostar bara tid och ibland även pengar utan att egentligen ge något tillbaka.

 

Däremot verkar de föröka sig på något udda sätt. Först hade jag en knäskada när jag slog i en stock. Samtidigt hade jag besvär med ryggen (vilket jag fortfarande har). Sedan fick jag problem med andra knäet medan de skadade uppenbarligen hade läkt och blivit starkt. När väl det andra knäet återhämtat sig så har den haft lite återkommande pikar när den hugger till, bara för att rent jävlas.

 

Nu när allt var bra, bara ryggen som vanligt varit lite elak har jag äntligen tagit mig till gymmet och kört ett av mina gamla pass. Inte lika stark som innan men man kommer tillbaka. Måste bara våga gå dit igen, oftare.

 

Men nu sväller min vänsterfot upp...

 

 

Långweekend i Berlin med en sightseeingrunda på en 42.2 km, till fots förstås. Högst orolig för detta lopp, sett fram emot det ända sen förra året men hade lite saker som talade mot mig. Först av det som satt stop för all träning i tre veckor innan loppet. Min knäskada efter Tough Viking. Har inte kunnat ellet vågat träna därefter. Haft problem med ryggen och 1 vecka innan loppet kommer en förkylning som jag gjort mitt allra bästa att hålla kontroll på. Så inför loppet har jag en potentiel knäskada i vänster knä, ingen träning på 3 veckor, halsont och inte just förkylning vid tillfället. Bådar gott!

 

 

Det som gör det ännu mer spännande är under lördagskvällen (loppet gick söndag) när jag innan middag tar fram allt som ska antingen bäras eller tas med under loppet. T-shirt, strumpor, skor, energi, keps, boxer, klocka, överdragskläder m.m... däremot saknas.. byxor. Mina shorts jag tänkt springa i.. var är de? Kvar hemma i väskan som jag först packade i men som visade sig vara för liten. Svarta tights i en svart väska i stress. No good combo! Turligt nog hade jag passat på att under mässan, när vi hämtade våra nummerlappar, tittat på ett par 2XU kompressionsshorts och slagit till då jag aldrig hittar ett par i min storlek hemma. Så ja, dags att inviga de nya shortsen med uppenbarligen en mindre ficka.. eller rättare "påse" på insidan av shortsen som rymmer inte alls lika mycket av den energi som var planerad. Hade 2 gel och 1 liquid som jag tänkte ta med mig. Jag hatar att springa och hålla i saker, ger mig värk, men fick köra på att pressa ner mina 2 gels i påsen och hålla i min liquid och börja med den istället för att avsluta som tänkt.

 

Vaknade på morgonen tidigt. Frukosten på hotellet serverades för sent tyckte jag mot min plan så hade köpt hem frukost för morgonen. Lite för mycket flytande föda men fick gå. Skulle ätit mer men de nya tightsen var redig tajta så fick inte i mig så mycket som jag önskade. Vaknade även med den mest intensiva ryggvärken jag haft på evigheter. Gick som ett spegelvänt c.. eller ett c.. beror på från vilket håll man betraktar mig antar jag. Blev en voltaren innan jag lämnade hotellet och hoppades på det bästa.

 

 

Det mest fantastiska över det hela hände nog strax innan start. Jag fann min polare. Han som jag sprang om under Malmö Halvmara, vi som alltid lyckas hitta varandra under nästan alla lopp vi båda deltagit i men aldrig bestämt någon mötesplats. Folk blev lite lätt skrämda när vi började skrika mot varandra, hehe. Jävligt intressant.

 

Hursomhaver. Det var en kall start. Ingen uppvärmning och med start i sista startgrupp gav mig ungefär 20-25 min extra i morgonskuggan och kylan. Men på 42 km ska man nog hinna bli uppvärmd. En fantastisk känsla vid både start för eliten samt vid vår egna start i våg nr 3. Så många tusen människor som springer iväg. Man kan inget annat än att bli berörd. Dock var det många som använt gula sopsäckar för att hålla sig varma som bara slängt dem på marken så man fick passa fötterna så man inte åt asfalt redan innan man ens passerat startlinjen.

 

 

Ställde in mitt tempo på klockan på 5:40/km. Om jag kunde hålla detta tempo skulle jag komma in på under 4 timmar, precis under 4 timmar. Eftersom jag inte kände mig purfrisk och var lite nervös för rygg och knä tänkte jag att ett lugnt tempo vore utmärkt att satsa på. Dessutom så med start i den sista gruppen hade jag ju bara ett par tusen att springa om. Så var det också. Det var massvis med människor som man fick springa om och väldigt ofta fastnade man bakom väggar av folk som lyckades paras ihop och bilda en vägg. Tur man är smal och smidig. Men det gick bra ändå, lyckades hålla en hastighet på mellan 5:00 och 5:20 per km den första halvan av loppet. Kändes skönt att springa utan att bli andfådd, min kondition är fortfarande med mig och det var en behaglig första halva. Berlin marathon är verkligen så platt som de säger, jag minns bara en uppförsbacke och en nerför vid 7 samt 8-9 km in i loppet. Tittar jag på profilen nu i efterhand så missade jag uppenbarligen någon backe till i slutet men då fokuserade jag på helt annat.

 

 

Det var ett betydligt mer internationellt lopp än något annat jag sprungit tidigare. Verkligen folk från hela världen som sprang så ska nog införskaffa mig något mer svenskt så man får mer hejarop när man springer förbi lite svenska supportrar, som det fanns rätt så ont om i år. Däremot så ska förstaplatsen för bästa supporterland gå till danskarna. De fann överallt och i stora flockar som viftar med gigantiska flaggor, målat sig rödvita, har röda och vita kläder på sig, täckt in skivor med flaggor och verkligen bara blir en stor rödvit hög vid sidan av banan. Fantastisk entusiasm!

 

Vid 13 km börjar jag bli hungrig. Redan!?! Har inte rört något av min energi än men funderade på att ta en gel vid 15. Det gick faktiskt rätt så bra att hålla i min liquid så tänkte spara den så mycket det gick. Men vid 15 km tog jag lite energidryck samt en banan så blev både mätt och lite piggare av det så sparade på min gel. Den togs fram vid 17 km istället. Det är nu det blev lite intressant/komiskt. Ena handen är upptagen med en liquid så en hand att ta upp en av två gels ur en liten påse på insidan av mina byxor som jag spänt åt tajt samtidigt som jag springer. Efter lite fix får jag upp inte bara en utan två gels då de fastnat ihop så lika bra. Lägger undan den ena i andra handen och ska peta ner den andra i fickan igen som jag vill spara på. Denna ficka/påse är lite strech så man kan få ner en del ändå i den om man bara trycker lite. I detta fallet gick det bra tills jag för en liten sekund tappade greppet om min gel. Då slutade detta strechtyg att fungera som en påse och övergick raskt till krigsinställning och blev en katapult. Stolt slungade den iväg min gel ut i havet av löpare och försvann raskt bakom mig. Happ.. där försvann den energin som jag gärna hade tagit längre fram.

 

Det var även vid 15-17 km som jag började få ont i mitt knä. En liten värk som kom alldeles för tidigt i loppet. Inte ens halva avklarad och det börjar värka och göra lite ont. Blev redigt orolig för hur det kan kännas längre fram. Den bästa biten? Det var fel knä. Knäet som jag skadade några veckor innan fungerade utan problem, det var det andra knäet som började spöka. KUL!

 

 

Vid halva loppet, en halvmara sprunget, började jag bli trött. Redigt trött i benen. Flåset fanns där, men benen började bli trötta. Mellan runt 28-35 gick det långsamt. Då pikade även smärtan i knäet och jag hade förbaskat ont. Det hade börjat värka ordentligt vid 22 men blev bara värre och jag sprang fram med små steg i hopp om att inte förvärra det ytterligare. Än kunde jag springa om dock lite långsammare. Powerbar som var sponsor till loppet hade även delat ut både liquid och gel vid 28 km så hade snappat åt mig en av varje som fick ersätta den jag sköt iväg. En gel åt jag direkt och sparade liquid till senare, tillsammans med den jag startade med. Men fan smaken.. näe. Något som däremot var fantastiskt gott var te. Ljummen te som serverades vid några depåer. Fantastiskt gott och skönt för hals och kropp. En uppmaning till arrangörer i Sverige, vänligen servera varmt te vid lopp runt hösten och tidig vår.

 

 

Började räkna i huvudet på tiden och hur jag låg för mitt mål att klara det under 4 timmar. Under loppets gång hade min Garmin fått helt spel. Antingen är det krångel med GPS mottagningen eller så har arrangören satt skyltarna fel men jag sätter mina pengar på Garmin. Några km in i loppet så fick jag mina km uppdateringar (då jag sprungit ytterligare 1 km) en 100 m före arrangörens skylt. Helt ok, det händer. Under större delen av loppet skilde det 500-600 m. Det är riktigt illa. Så jag kunde få min senaste km hastighet men fick använda klockan och skyltarna istället för att se hur jag låg till för loppet. Upptäckte dock vid 33-34 km att jag låg lite för långt bak. Med fortsatt hastighet skulle jag missa 4 timmar med bara någon minut. Något som bekräftades av en vän som följde mig med en app. Jag hade uppenbarligen hoppat mellan att klara 4 timmar och missa det med några minuter efter halva loppet.. isch.

 

 

Så vid 33 satte jag i mig liquid från Powerbar. Fick ett litet hål så jag tog en 600 m att få i mig hela. Lite energi i små doser. Smakade vidrigt även denna. Ökade farten och började springa om folk igen efter att ha blivit konstant omsprungen i flera km. Knäet hade slutat värka av någon anledning och höll sig så en 3-4 km, tackar vi för, men kom tillbaka sen men inte lika smärtsamt men fortfarande asont. Men vad gör det när vi snackar sekunder för att lyckas eller brinna!

 

Vid 36 satte jag i mig halva min liquid som jag sprungit med ända från start och höll tempot uppe. Tittade på klockan och räknade och försökte hålla koll på min placering. Vid 40 satte i jag mig resten och kastade den tomma förpackningen. Har sprungit med den ända från start och nästan hela varvet, jag som aldrig klarat att springa med en pryl i hand ens 2 km. Ökade på takten och sprang sista km på 4:38 tempo och spurtade i 4 min/km tempo sista 200 metrarna från Brandenburger Tor fram till mållinjen. Fick en skön sluttid på 3:59:06. Gott om tid ju! Snitthastighet på 5:34 per km inklusive lite pauser för dryck, mat och annat.

 

 

En sjuk skön tillfredställande känsla infinner sig. Jag klarade det! Jag har sprungit ett helt marathon! Med segern i hand och medalj om min hals kniper ryggen ihop sig och jag får en så sjuhelsikes ryggvärk att jag inte kan röra mig. Jag går långsamt fram och försöker hålla min rygg varm med sopsäckar som delas ut. Försöker även strecha men det är helt omöjligt. Tror de skrattade lite åt mina tafatta försök att göra något annat än långsamt gå framåt. Halvt omöjligt att kunna få på mina överdragskläder som jag briljant nog öst ut från påsen ner på marken.. långt där nere på marken. Men det går och på vägen hem sen mjukar ryggen upp sig lite men jag finner en ny fiende. Trappor. En fiende för mina ben och rygg som fanns kvar 3 dagar efter loppet. Och en sanning finns där.. det finns för många trappor i världen, alldeles för många trappor! Träningsvärken fanns intensivt kvar i 3 dagar och har idag (6 dagar efter loppet) avtagit helt.

 

 

Efter loppet på hotellet blev det försök att mjukas upp med ett varmt bad och en välförtjänt öl. Dagen efter var det hemfärd men inte efter ett obligatoriskt stopp på en biergarten med en redig fin god bratwurst och en öl. Kan inte vara i Tyskland utan att äta en bratwurst.. det funkar inte så.

 

I helgen var jag söderut, närmare exakt bestämt Berlin och sprang marathon. Tänkte jag skulle plita ner en race report om det inom kort, så håll ut, de kommer!

 

Var väl inte bästa förutsättningarna för loppet och nu efteråt är man inte i bästa form direkt. Skadade mig innan och har hållit igen med träningen, faktiskt inte tränat något men däremot varit lika glupsk så kroppen ser ut som den gör. 2013 skulle vara ett comeback-år och skulle komma i form och sen ladda upp för nästa år i bästa form någonsin. Det började bra men nu känns det lite halvt som man sackat ner till den form man var i när året började. Men flåset finns kvar och även om man tycker det gått tillbaka så tror jag att med rätt disciplin så kan jag hämta det snart igen. Måste var positiv. Med så många motgångar man haft under åren så är det klart att man suckar djupt när man hamnar i ännu en men med den vanan man borde ha nu så borde man samtidigt också vara redo att återigen kavla upp ärmarna och sätta igång. Blir ju inte bättre av att tröstäta i mörkret. Bit ihop och göra sitt allra bästa, inte mer man kan begära av sig själv någonsin!

 

Ryggen är paj, den känns just nu som den är helt förstörd. Har tjatat om det och måste få ordning på den. Sen tillbaka till gymmet. Ska bara bli av med denna lilla förkylning som surrar runt mig som flugor till skit. Den bara river mig lite lätt, utan att sätta sig, utan att blomma ut i all sin prakt.. bara retas och sitter vid min sida, varje morgon påminner mig om sitt grepp om min hals.

 

Det enda sköna just nu är träningsvärken efter loppet som är kvar. Intressant hur träningsvärk kan känna så otroligt skönt och tillfredsställande.