Vem i helvete är jag?

2013-03-2110:21:00
Ja, det kan man ju fråga sig. Hur går man sånt här nu då? Hej. Pierre Unebratt heter jag och har vid skrivande stund redan hunnit fylla 29 år. Under min uppväxt från spädbarn till student hann jag med att testa både tennis i 6 år, bandy och badminton några somrar och amerikansk fotboll en 2 år. Handboll testade jag också på en 2-3 år. Kan väl säga att det blev ingen karriär i något av delarna och någon direkt sportmänniska har jag aldrig varit. Det verkar kul men har alltid varit den lite knubbiga killen som gillade ostbågar och film. Numera är det ostkulor och film men i lite mer begränsade former än förr.
 
Inte min största fas men något åt de hållet.
 
2008, mars månad, var det dags för invägning på jobb. Vi var ett par kollegor som vägde in oss varje månad och förde statistik på antingen upp eller nedgång, oftast en liten mix av de båda. Men för mars månad gick jag iväg och vägde in mig. Plattan snurrade in mig på 104 pannor. För första gången någonsin var jag över 100 kg i vikt och det var skrämmande. Nog för jag alltid varit lite större men aldrig över 100.. det är ju massvis med kilon som finns där överallt. Så jag fick mig en tankeställare och bestämde mig för att göra något åt det. Under följande månad blev det varmt och fint ute så jag tog mig ett par långa promenader ett par dagar i sträck. Var ute i flera timmar och vara gick omkring i staden och utförskade nya områden och njöt av sol och värme. Var riktigt mysigt. Efter ett par dagar fick jag tipset att köpa ett par skor som jag kunde gå i, så jag inte slet ut mina vanliga skor. Sagt och gjort, de köptes in och sedan blev det promenad. Men skorna ville inte gå, de ville springa. Jag kände det, i varje steg så skrek de nästan åt mig av begränsningen, att känna sig tillbakahållna. Så jag gjorde ett litet försök och sprang lite, gick lite, sprang lite, gick lite och så fortsatte det en hel runda. Coolt.. jag sprang. Det var evigheter sen.
 
Så fortsatte det. Sprang mer och mer och gick mindre och mindre tills jag började springa hela rundor. Det var najs. Fy fan va glad man var över sig själv. Till och med vänner och familj började reagera på att man faktiskt sprungit regelbundet nu i ett par veckor.. vad händer? Jag anmälde mig till ett milslopp i slutet av sommaren. Trelleborgsloppet. 1 mil.. min första tävling. 30 augusti var det planerat för den. Jag körde dig själv, värmde upp och sprang iväg med startskottet. Shit vad hjärtat och adrenalinet pumpade. Coolt, en tävling! Sprang gjorde jag, så gott jag kunde och kom in på 49 minuter. Under 50! Sweet! Detta var ju askul! Det gör vi om.
 
Jag direkt efter målgång på Trelleborgsloppet. Jag var gladare än vad det ser ut som.
 
Och så fortsatte det. Jag sprang Göteborgsvarvet året efter på 1:49:14. Kilona försvann och jag kom ner under 90 och hamnade på mellan 82-85 kg. Det blev flera lopp under den sommaren. Under hösten hade en vän till mig precis slutfört en tjejklassiker och ville göra en riktig klassiker men hade ingen att köra med. Sagt och gjort, jag hakade på, Klassiker direkt året efter. Köpte skidor efter julen och hann åka lite innan det var dags för lopp. Det roliga var att ingen trodde direkt på mig, att jag skulle lyckas. Men det gjorde jag. Det om något peppade nästan ännu mer. Att bevisa att Pierre kan. Mannen som alla en gång sett som en liten trevlig knubbis som aldrig direkt rörde på sig. Kom i mål på 10 timmar och 21 minuter och var hur stolt som helst! Jag lyckades cykla Vättern runt på en nyinköpt cykel och lite träning på 10 timmar och 12 minuter. Simningen påbörjade jag alltför sent men lyckades ändå komma in under timmen, 57 minuter. Lidingöloppet gick därefter över förväntan. 2 timmar och 33 minuter. Det är ju skitbra! Och jag lyckades göra en klassiker. Det gick, inget är omöjligt! Bara kasta sig in i det och gör det!
 
På hotellet efter ett perfekt Lidingölopp.
 
Det året gjorde jag mitt bästa milslopp någonsin, 42 minuter. Min bästa halvmara på 1 timma och 37 minuter. Gjorde även min första triathlon i Olympisk Distans i stockholm på 2 timmar och 34 minuter! Jag gick från motionär till något mer i mina ögon det året. Det var även då, på en tjänsteresa till Japan, på ett hotelrum ute på någon landsbygdsort norr om Tokyo som jag tog beslutet och anmälde mig till Ironman för följande år. Varför göra saker steg för steg, vi kastar oss in i det!
 
Målgång Malmö triathlon 2012. Var själv i Stockholm så ingen bra bild därifrån.
 
Ute på en cykeltur med en vän. Cyklade från Lund till Helsingborg, plockade upp henne, cyklade Klippan runt och tillbaka till Helsingborg, åt pizza och cyklade sen ensam hem igen. 23 mil, en hel dag.
 
Året efter blev det mindre träning, mer skador. Alltid dessa skador. Men trots det gjorde jag min andra klassiker och jag gjorde en Ironman! Ostbåge-pågen gjorde en Ironman! Förvisso tog det mig 13,5 timme men låren gav helt upp under löpningen så gick nästan halva. Men jag gjorde det! Månaden efteråt försökte jag simma över sundet. Från Helsingör till Helsingborg. Gick nästan. Strömmen blev starkare än vi först beräknade och efter att ha simmat ungefär 6-7 km och i 3 timmar så plockade de upp mig i båten vid Hittarp och körde mig till norra delen av Helsingborg. Det enda lopp jag någonsin avbrutit. Revanschsugen? Som fan!
 
På G över sundet. Tar sikte mellan vågorna.
 
Har hunnit med min tredje klassiker och en hel påse med lopp (medaljer) under åren som gått. Det finns så många minnen, historier, glädje och sorg det gett mig och mer till ska det bli. Jag gick från att vara en soffpotatis till att bli något av en träningsfreak. Den som la upp all sin träning på Funbeat, som länkades över till Facebook och som hatades av nästan alla, hehe. Det finns så mycket mer jag skulle vilja säga men det får bli stop här. Det blev lite mycket nu. Blev kanske inte så mycket om mig men mer om min träningstid än så länge. Men det kanske är så? Kanske är det den jag är.
 
Eftersom det nämnts så måste jag infoga ett klipp på numret "Vem I Helvete Är Du?" från Galenskapana och After Shaves "Grisen i Säcken".
 

RSS 2.0