Skam den som ger sig

Så blev det äntligen fredag lunch och det var dags att packa ihop på jobb, sätta sig i bilen och köra den långa och ack rätt så trista vägen till Stockholm. I korthet kan man väl säga att resan upp gick smärtfritt förutom konstaterandet att musiken på radion är väldigt kass. Inget kul att lyssna på så känns lite som det är dags att ladda upp med lite nya skivor. Tack och lov så finns det Bandit Radio från ungefär Linköping och framåt. Ett stop i Södertälje där jag skulle sova, en snabb körning in till Lidingövallen för att hämta nummerlappen, titta lite på mässan, utmana min polare i skidåkning och sedan tillbaka igen för pasta, köttfärssås, lite dålig tv och sedan sömn! Passade även på att gå igenom kuvertet med nummerlappen och tillbehör. Det saknades en ombytespåse!! Nej, den fick du plocka vid sidan av vid nummerlappsutdelningen... ah.. visst ja.. det hade jag glömt.. lite opraktiskt.. skit också, får man springa inom och hämta ut en sådan innan man går mot start. Fan, inga säkerhetsnålar heller... tur man samlat på sig en hel hög genom åren och numera alltid tar med 4 i reserv... illa Lidingöloppet!

 

Lördagen, tävlingsdagen! Vaknade till klockans ilskna tjut vid 8 och det blev direkt ompackning av nödvändiga prylar att ta med och frukost. Yoghurt, ägg och macka med någon röra på. Kaffe och blåbärssoppa. Gott och mättande! Byter om, sätter sig i bilen och kör in mot Stockholm. Vi kör in i god tid för att komma till min start som ska gå 12:40. Körde igång google maps och dess GPS funktion. Istället för att köra runtom centrum tyckte den att det var en bra idé att köra igenom. Så trafik, rödljus och annat gjorde att det tog lite längre tid än först tänkt men slutligen kom vi ut till Ropsten där vi bytte till buss. Det har gått riktigt smidigt alla tidigare år då vi kört på samma sätt men i år verkar det som nästintill alla skulle ta bussen. Kön var sketnalång! Det här skulle ju ta en evighet! Paniken börjar krypa närmare men vi ställer oss längst bak som duktiga människor vi är. Det kommer plötsligt en buss och ställer sig längst bak vid kön och plockar upp folk som står sist. Klockrent!, tyckte jag. Men vi hann inte med den. Alla väntar dock på att det kommer en buss till och blir en lucka till resten av kön. Det kommer ingen mer buss men dock mer folk som fyller på kön.. där vi inte står.. Röfv! Nytt försök att stå i kö och kommer slutligen med en buss över. Tiden tickar och det finns ingen chans i helvete att jag kan lämna in min väska för att skickas till målområdet. Inte heller någon överdragspåse utan jag slänger ner allt jag inte ska ha med mig i min väska, lämnar in den i den andra väskförvaringen och joggar senl hela vägen till start, stressad! De spelar min pepparlåt i högtalarna (Just Idag Är Jag Stark - Kenta Gustafsson) och jag peppar till medan jag joggar mellan folket som glatt och ledigt traskar framåt. 

 

 

Jag kommer kommer till starten och springer längst med startgrupperna och letar mig ner mot startgrupp 2. Hittar "dörren" och springer in. 4 minuter till godo innan starten går. Gött! Jag hann! Uppvärmningen tog jag hand om hela vägen till starten så det är bara att invänta startskottet. Det smäller och the game is on! En tjock c:a 25 m lång linje springer iväg och det är blött och geggigt överallt. En smal stig på c:a 1 m bred slingrar sig fram och alla vill ta en del av den. "Fuck it, We do it live" brister ut i mitt huvud och jag springer ut på ängen istället för att trängas med massan. Klafs klafs.. här var det blött och mina skor svämmar över att vatten. Crap.. det kommer att försvinna men lite surt att bli dygnsur och geggig redan efter 200 m. Men då är det iofs gjort och kan ju förhoppningsvis inte bli värre. Massan springer vidare och nu övergår banan till att bli ungefär 4-5 m bred och det är mycket folk som ska in så det blir stop lite varstans. Det går långsamt och man börjar gå lite men ingen stress.. gott om kilometer att springa ikapp på. Försöker hålla gott tempo och använda nerförsbackarna att springa om folk, de flesta brukar hålla tillbaka där medan jag ruller på nerför. Fort ska det gå! Någon springer med vandringsstavar och petar folk i hälarna. Jag springer bredvid honom och han viftar frenetiskt med dem överallt. Jag tar några extra långa kliv och springer ifrån honom och lägger mig lite bättre till längre fram.

 

Efter första milen känns allt gött. Pulsen ligger på en behaglig nivå, inga flämtande andetag och det känns bra. Lite våta fläckar varstans längs med banan men så länge man har ögonen öppna kan man lätt undvika dem och inte halka. Publiken är igång och hejar fram både vänner och helt okända. Publik har ett fantstiskt sätt att ge en extra energi. Vid vätskedepåerna tar jag lite energidryck som här levereras av Powerade. En blå sötsliskig sörja jag egentligen inte alls uppskattar så jag tar en klunk eller två och sköljer ner det med ungefär lika mycket vatten innan jag drar vidare. 

 

 

När vi passerar 15 km vimpeln utbrister jag glatt och högt "Göttans, halvvägs igenom. Hurra för oss, fy fan va bra vi är!". Några tävlande i närheten ler lite lätt åt mig och några stönar och frustar vidare på. Kanske lite avis på att man fortfarande hade energi att kunna prata. Någonstans på spåret står det tre pers med en stereo med sig och just då spelas "Gangam Style" och det är mycket passande en nerförsbacke. Jag korsar mina armar och galopperar nerför backen till toner av Syd Koreanska texter. De skrattar till och de runtom ler lite och blir väl lite glada av lite spexande på vägen. Lite senare springer jag förbi två tjejer som står med varsitt papper med en bild på en stor fin köttbit, lite som en T-Bone steak. När jag springer förbi säger jag lite drömmande "Kött...". De skrattar till och hejar på. Vet dock inte varför de hade bilder på kött..

 

Efter 2 mil börjar det bli riktigt jobbigt. Det blir mer kuperat och det väntas 3-4 jobbiga backar, bland annat de berömda backarna Abborrebacken och Karinbacken. Pulsen är bra och det är ingen fel på min kondition. Däremot har musklerna i mina ben vid det här laget börjat streta emot och tycker det är jobbigt. Det är alltså styrka och mjölksyratröskel jag ska jobba med under vintern. I de jobbigaste backarna går jag upp och försöker rädda lite energi till resten av vägen. Klockan som håller koll på min framfart har börjat sakta att öka i snittempo. Fram till ungefär 2 mil höll jag 5:16 tempo i snitt och därefter börjar den lägga på en sekund för varje kilometer jag springer. Gah! Måste åtminstone klara 2:45 tänker jag och börjar räkna i huvudet. Jo.. det kan gå..ge inte upp nu. Springer på och backarna kostar mig tid. Efter Abborrbacken känner jag att jag får en rätt så bra hållning. Det liksom drar i ryggen på något sätt. Ah, det är ryggmusklerna som fått någon krampkänning där och drar ihop sig vilket gör att jag blir redigt rak i ryggen. Jäklar vilken skum känsla. Gött nog så försvinner det efter ett par kilometer.

 

Jag trycker i mig energi och tvingar mina ben att hålla uppe tempot men backarna retas tillbaka. När det är 1 kilometer kvar skriker jag ut till alla " Sista kilometern, kom igen, pressa på sista biten nu. Gött jobbat!". Hela klungan ökar på och det går fort igen. Sista kilometern, spurta på! Folk hejar på och snart ser man böjen där skogen öppnar upp sig och man kommer på upploppet med gräs/gegga och folk runtom som hejar på! Spurtdags! Jag klappar mina händer och hejar på de tävlande och publiken att heja på oss! Några nappar men inte så många som jag ändå trodde. Skit samma, det här är sista metrarna, ut med all energi som finns kvar! Jag ökar takten och får ett göttans tempo och springer om alla på rakan. Nästan lite för snabbt.. ser ju ut som jag inte sprungit 30 kilometer. Men skitsamma, det ska avslutas med stil! Studsar in över mållinjen och får min medalj! 3:e Lidingöloppet.. Done! Tar en banan på vägen ut och ett glas cola. Nom nom, gott. Får en flaska med Powerade som jag tar två klunkar ur men den är inte god.. så den går till återvinning. Sluttid på 2 timmar och 44 minuter och 28 sekunder. Klarade under 2:45 precis! Nästa gång, då jäklar i det ska jag ta mitt PB på 2:33.. det ska gå, det bara ska gå!

 

 

Så i mål.. då är det dags att börja gå mot strömmen av folk ner mot Lidingövallen och hämta väskan. Det går långsamt.. mycket långsamt.. jag blir kall och musklerna börjar bli stela och värker. Det gör ont och jag vill bara fram. Kommer slutligen till Lidingvallen och hämtar ut min väska. På med en tröja och letar sen efter dusch som ska finnas i området så jag slipper gå tillbaka hela vägen igen. Enligt kartan ska det finnas men inga skyltar någonstans. Slutligen följer jag lite folk som ser ut som de ska duscha och jodå, där fanns det ombytesrum. De är fyllda med människor och jag hittar slutligen en lucka att byta om i. Det är glatt humör och folk pratar om loppet. I duschen är en dusch med ljummen vatten och en med iskallt vatten. Folk springer in och ut och huttrar över att det är som rinnande is. När det är min tur får jag den iskalla duschen, självfallet. Det är kallt, så jäkla kallt! Men om man testar att vrida på det här vredet... jodå, där blev det ljummet. Verkar som folk var lite väl trötta ändå.

 

Nyduschad, ombytt och färdig. Buss in till Ropsten och sedan bil tillbaka till Södertälje. Kvällen fortsätter med burgare på en steakhouse och öl! 300 grammare med bröd, bacon, pommes, ost, coleslaw, grönsaker och härlig steak sauce. Sköljer ner med en välförtjänt Newcastle!