Skam den som ger sig

Molnen skingrade sig, solen tittade fram och vinden avtog. Ah, strålande! Det blir löppass idag. Tösen ville få en beskrivning av rundan på S:t Hans så jag föreslog att vi tog varsin runda dit bort och möttes upp på plats, sedan ett varv tillsammans och så hem igen. Är ändå ungefär 5 km dit och ett varv är 2,5 km så det blir en hyfsad runda.

 

 

Planen hemma gjordes om så istället för att äta efter löppasset så åt vi innan. Så mat i soffan och lite tv och jag var snabbt på att somna. Med mat i magen och lite trött efter dagen så gick det inte att hålla sig vaken alls. Slumrade till och vaknade sketnatrött. Seg, torr och inte alls på humör för att springa. Blandade ihop smurfdryck (som min PWO nu så vackert kallas tack vare dess blåa färg) för att spritta till de lite. Hjälpte sådär.

 

Bytte om och sprang iväg. Tung. Oh, så tungt! Maten i magen och all dryck alldeles för tätt inpå. Benen var stora, stumma, tunga. Man brukar skämta om att man känner sig som ett kylskåp men jag kände mig otroligt fyrkantig som på kortsidorna skuttade fram. Höll runt 5 min/km tempo hela vägen till backen och det var utan någon chans till en extra kraftinsats. En sådan dag helt enkelt..

 

På plats blev det ett varv i lugnt tempo för att visa. Coach K Runners var där och sprang i backarna med Suss längst fram, drivandes med viss del löparglädje och lite lite skadeglädje att få plåga dessa glada individer, hehe. Vad annars när man kör backpass.

 

 

Efter rundan sprang vi hem i väldigt lugnt tempo. Låg på runt 7 min/km och jag har nog aldrig sprungit så långsamt på åratal. Ändå kändes det jobbigt. Skumt. Blev slutligen 12,6 km på 1 timme och 21 minuter. Snittade 6:26 min/km i slutändan. En sådan dag, vi alla kommer ha dem och vi behöver dem. Blev ändå nästan 1000 kcal förbrukade under rundan så det firades med kvarg och te väl hemma. Nom nom.